Johan Berglund berättar
Vidar Liljemark filmade Johan Berglund 1993 när Johan berättade olika historier från Tossåsen och Storsjö. Johan var född 1910 och bodde tillsammans med sin fru Jenny på Mon i Storsjö. Jenny hette Kullberg som ogift och föddes i Tossåsen 1914.
Här kommer en snabb, ej ordagrann, översättning av det han berättar:
Först berättar Johan om grottmasen:
Han hette Erik Johan Jakobsson och han kallade berget han bodde i Eriksberg. Det var han själv som döpte det till Eriksberg. Det ligger ca en mil österut från Tossåsen, en kilometer norr om Lill-Lövsjön, ungefär. I västra änden av Lill-Lövsjön.
Han levde på fiske och lite fångst. Han hittade en grotta han började jobba på och mura på utsidan, det var mest som en hylla den där grottan. Han fick till en eldstad, sen gjorde han terrasser som han odlade potatis i och där gödslade han med fiskrens, tarmar och sånt.
Inne i grottan var det en liten källa, kallkälla och det trodde han nog var en riktig hälsodryck. Han tog vatten i småflaskor och bar till Tossåsen, så de skulle få medicin.
Och han gjorde en odling i Tossåsen när han var där, den ligger nordväst om byn, som de kallar Masgrottan, där de har sommarladugårdarna. Det var han som odlade upp där.
Tossåsborna hade unghästar som de brukade ha i Munkskallen på bete på somrarna och masen brukade titta till hästarna ibland. Men då skulle Tossåsborna dit och se om hästarna en gång, då var masen sjuk, så de kom i rätt tid. Han hade varit till Munkskallen och stängt in hästarna i en ladugård innan han blev sjuk. Men de var inte där så länge så det gjorde något. Tossåsborna tog med sig masen till Tossåsen så han fick vara hos dem i olika gårdar ett tag. Men då Masgrottan låg inom Ovikens sockengräns eller kommungräns på den tiden fick Oviksborna hämta honom och ta hand om honom och så småningom dog han i Oviken och han begravdes i Oviken.
Senare har masens släktingar turistat i Tossåsen, de har bott hos Folke och Bror.
Johan berättar om en märklig fiskehistoria som Paulus Larsson i Tossåsen var med om 1940:
Paulus skulle väst i Rövraån och meta en afton/kväll. Han metade nerför ån tills han kom till en eda och där såg han att det låg en man på en grusbank. Mannen hade legat där sen vårfloden, halvt utan kläder var han och han var alldeles som svamp, skägg och allting var alldeles löst.
Paulus kom tillbaka till Tossåsen och ringde polisen och det var en polis från Funäsdalen, Sand… Och han hade med sig fjärdingsman därifrån som hette Gran… Mattias Fundin var fjärdingsman här och så var det Tossåsbor som var med dit och vi gjorde en låda som vi skulle ta honom i. De körde med häst dit och det var en hemsk lukt. Det var Mattias Fundin och jag som skulle försöka lyfta honom i lådan. Vi hade den lite på lut så det skulle vara lättare och det blev alldeles mörkt för ögonen på mig men jag tänkte att jag skulle tjura på och hålla i tills jag var säker på att han låg i lådan. Det klistrades ut emellan fingrarna men vi fick honom i lådan. Och när de körde därifrån så droppade det ur lådan och det luktade. Längs vägen ner mot Beten från Tossåsen där de körde honom så luktade det nästan hela sommaren. Det var en fiskresa han aldrig glömde. Mannen var kanadensisk undersåte mantalsskriven i Bollnäs. Storsjöborna och Storsjö kommun tog reda på honom. Han hittades på Ovikens kommuns marker och polisen kom från Funäsdalens kommun.
Johan berättar om Tossåsbor som skulle gå på skidor från Vallbo till Tossåsen i dimma:
Det var några Tossåsgubbar som skulle gå från Vallbo över fjället till Tossåsen och det var dimma. De räknade ut att en skulle åka fram en bit och så skulle de ropa och höra hur terrängen var om det var bra eller hur det var. Det var en de kallade Gruck-Lasse som skulle åka fram en bit. Gruck-Lasse var morfar till Pelle och Alfred Jönsson. Han åkte fram och så ropade de och frågade hur det var, jo det var bra sa han, kom ni också! Och de kom och ramlade utför samma stup som han hade ramlat ner för. Han hade ramlat ner och slagit sig så han var lite halvt omtöcknad så han sa det var fint. Då kom de och bröt av skidorna allihopa så det blev bara kaffeved av alltihop. Men som tur var hade ingen av dem skadat sig. De tog sig fram, det var väl lite hårt drivet, tills de nådde björkskog. Då gjorde de snöskor så de tog sig hem, de gick på snöskor därifrån. Det var bra gjort, det skulle nog ingen komma på nu för tiden om det skulle hända.
Johan berättar om när de for med ”Rumpan”:
Jag ska berätta lite om rumpan, som det kallades när de for med slutändan i flottningen, från Storsjö och utöver.
Storsjöborna brukade vara med och rumpa ända ner till Åsarna. På -43, jag var förresten med både 1942 och -43 neröver här. På -43 då for vi med timret, när vi nådde Tjärvedshån, sista lugnvattnet ovanför Övre Grucken. Där brukade de hålla upp med att riva från land, för båtkarlarna rodde ner båtarna till Fahlviks, då höll de upp en tid tills de hade beräknat att de nått dit. Men Jo Pålsson och Putt-Johan skulle in i edan vid Gångspänget, som dom kallar det. De blev glömda för de blev ju kvar längre och de rodde för att ta sig över till södra sidan för komma utöver förbi en fors eller ett fall där. Då kom en timmerstock och lade sig på båten så den blev ostyrbar för dem. Då hade Johan sagt till Jo: Nu bär det iväg med oss, har vi tur klarar vi oss, annars inte. Och mycket riktigt, det bar iväg och de tappade båten, dök och slog runt, de sträckte upp händerna, fick tag i båten på en varsin ände i strömmen och klättrade upp på båten. Vi var några som rott ner båtar, Olof Lund, Olof i Hållan och jag hade rott ner båtar och vi skulle in i Skönvikskojan och tigga kaffe för vi tänkte inte gå upp på rumpan nåt mer. Då fick vi höra hur det skrek uppöver så vi sprang ut, då fick vi se två huvuden upp i ån. De låg på båten och höll i kölen på en varsin ände men vi såg inte att de hade båten. De (på båten) hade sagt till varandra att kom de in i forsen mitt emot Skönvikskojan då är det nog slut med oss.
Vi sprang ner mot båtarna, vi hade dem vid kojan där, så det blev lagom att komma ut just nedanför den där forsen. Då sprang vi till båten Olof i Hållan och jag och Olof Lund stod där sköt ut båten i rätt ögonblick, så det skulle stämma riktigt. Putt-Johan blev före med sin båt så han åkte ner i sjön han, så han hann inte göra något. Och då försvann ju båda två och båt och allting i forsen men så kom båten uppskjutande med änden och så kom Putt-Johan klivandes upp där, han hade sträckt upp händerna och fått tag i båten. Han var sansad, Johan och ropade till oss: Passa n Jo! Och då brydde vi oss inte om Johan nåt mer för det var ju lugnvatten just utanför. Då fick vi se den blå blusen på Jo i vattnet men han sträckte upp händerna han också och vi fick tag i hans hand och drog upp honom i båten. Sen for vi över och jag tror att Putt-Johan tog Johan i Putten till Fahlviks och vi for dit. Vi la Jo på magen och då hade han ju vatten i sig men det gick bra.
Sen när vi skulle utöver ån, längre utöver, då satt den där skräcken i oss allihop, vi var lite halvfeg i brötar och i edor utöver där men det gick väl över så småningom. Nädå, Jo hade aldrig klarat sig, han…
Flottning i Rövraån
Vi var med i Rövraån i slutet av -30 talet. Flottningen var från Röversjön och det lade sig en bröt i Lill-Fallet och vi stod där i bredd några mannar och höll på att dra loss virke där. Tron Väst i högen stod på ett ställe bredvid ett litet hål som var insvarvat i land. Fridlund stod bredvid, Manne Kullberg stod just bredvid, Per Näslund stod där och jag stod längst ut och då lossnade några bitar och en stockände kom och sprätte undan benen på Tron så han åkte ner i forsen, det syntes att han voltade på en gång men då bockade sig Fridlund, han stod så nära så han nådde honom först och så Manne Kullberg nådde honom så de hade honom långt upp på land. På den volt han hann göra i vattnet slog han sönder stöveln, hål på stöveln. Då stod jag längst ut av mannarna som var där, Olof Rubensson var lite längre upp. Jag stod där med haken i ordning, det var ju bara att prova på något vis, om det misslyckades åt dem var jag ju tvungen att prova även om jag hade skadat honom för det hade ju varit döden för honom i alla fall om det hade burit i väg med honom.
Ett par från Tydalen i Norge
Han var kopparslagare och han brukade komma över fjället hitöver och tennmäta kopparkärl och sånt. De brukade bo i Andershögen, så Ola i Andershögen kände till honom väl och det är han som berättat det här för mig. Det blev ett par av de där tillslut, han fick tag på kvinnfolk och de var här ibland och så fick de ett barn så småningom. De skulle hitöver då också och det var dåligt väder när de var i Tydalen. Gubben var lite konstig, han skulle över och han for. Folket i gården ville att hon skulle stanna med barnet där. Nä, det vågade hon inte för då blev han så tokig och arg om hon stannade kvar när han hade åkt över. Hon var tvungen att ge sig iväg. Hon hade barnet i en sån här stock som samerna brukade ha, en trästock med kalvrenskinn i så de var helt skyddade från kyla. Hon gav sig iväg och dåligt väder var det. Då var det inga förbindelser med telefoner och lite folk som for över så de visste ju ingenting om hur det hade gått för dem. De visste bara att de inte hade kommit tillbaka till Tydalen inom en viss tid. De hittade frun vid en stackstång upp i Tydalen. En stackstång var när de slog skogslåtter och så lade de höet i cirkel runt stången så de blev äggformde och längst upp på stackarna hade de en tuva.
När de hämtade höet satt hon bredvid en sån stång och hon hade gett barnet bröstet och där satt både hon och barnet döda. När de tog upp barnet så hade han sparkat, han levde länge för det frös inte ihjäl. Hon somnade nog ifrån. Barnet hade sparkat så skinnet var helt kalt. Hon hade sagt innan hon for, att kom de i något dåligt så hon såg at de inte skulle klara sig, då skulle hon se till att barnet dog före henne. Men hon somnade väl ifrån det. Så där hittade de henne. På våren hittades gubben på en snödriva uppe i Skärkvålen, han hade kommit dit han. De gick åt alla tre.
Det var lappmässa i Vallbo
Hans föräldrar for på lappmässa och barnet som var 4-5 år, var kvar hemma med några andra. När de skulle till Vallbo fick de gå över ån. Var det KnivsjöTomas? Ja, Tomas Torkilsson. När föräldrarna var på mässan så kom även pojken dit, i bara skjortan. Men hur tog han sig över ån då? Det kom en vit karl och hjälpte honom över. Det där har folk funderat och talat om, han talade just inte om det själv. Men vem hjälpte honom över ån. De blev ju helt förskräckta när ungen kom springandes, det måste ju vara två mil. Det måste ju ha varit en ängel som kom till honom, han hade inte haft nån möjlighet att ta sig över ån.
(Sen kom nog samtalet in på ett annat spår) Han var dit med korset också men han visste inte riktigt vart det var. Skulle hon till Glen? Ja hon skullle till Glen men förbi Tossåsen
Paul Näslund frös ihjäl väster om Lunndörrsån , väster om Tossåsen
1929 i januari eller februari, han for bortöver mot Vallbo på timmerhuggning och hade med sig nån sågsvans och arbetsutrustning men han trivdes inte där så han var där bara några dagar, ett litet tag. Så skulle han fara hem igen, han tänkte väl jobba på den här sidan om kölen. Han for upp i Lunndörrstugan och där fanns telefon så han ringde till Tossåsen och talade om att han var på väg. Men han ville inte att de skulle berätta det för hans familj. Det var väl inte så dåligt väder på den här sidan kanske men han gav sig iväg från Lunndörrsstugan och det blev storm på sydväst, en hemsk vind. På sommaren efter var dvärgbjörken på fjället barkad av ”isgång” som drev då. När de hittade honom syntes det att han blivit kastad ett par meter i sidled. Han hade bestämt han skulle gå telefonlinjen, annars hade han kanske haft chans att klara sig om han åkt efter Lunndörrsån och kommit ner i skogen. Det var dåligt väder även i Tossåsen och det var nog bara Paulus som var hemma som var frisk och kry och kunde ge sig iväg. Det blev väl att de berättade för dem hemma hos Paul på kvällen och gubben Näslund ville ge sig iväg men det gick ju inte att släppa iväg honom.
Paul tog sig till de första björkarna längs telefonlinjen och satte sig där för att vila. Där stelnade han nog så han inte kunde gå något mera, då kröp han 15-20 meter till några björkar längre norrut från linjen. Sen blev han liggande, han orkade inte mer men då hade han satt upp skidan. Det kom folk från Storsjö dit för att leta efter honom dagen därpå. De såg på spåren att han kastats i sidled men de såg inte där han krupit åt sidan utan det gick nog en dag till innan han hittades. Då hade han frusit ihjäl där.
Vi var i Björnsjökojan, söder om Björnsjön då den dagen det hände. Då kom Karl Näslund och Arvid, de var i Vävelsberget i skogen, Per Näslund, Karl och Arvid De kom med bussen och låg över hos oss på natten och for till Tossåsen nästa morgon. Det var slutet för honom det..
Jag har skrivit lite om händelsen med Paul på: https://storsjobor.se/utflyktsmal/ett-minnesmarke-i-lunndorrsfjallen/
Även om korset de pratade om tidigare i filmen här: https://storsjobor.se/fjall/fjalltur-till-lunndorrspasset/